Igår lyckades jag för första gången i år tajma in den där kombinationen av bra väder och barnfri vecka som gjorde att jag kunde sätta mig på min Fat Boy och köra till jobbet. Jag har ungefär 6 mil till jobbet och det brukar vara en behaglig tur på morgonen. Tyvärr har vårvädret varit minst sagt hemskt, och det är ju nästan katastrof att man ska behöva vänta till mitten av juni för att verkligen komma igång med hoj-åkandet.
Det visade sig dock att min kontroll av vädret var aningen bristfällig, och kring lunch spöregnade det. Turligt nog är Växjo fullt av klädaffärer, så jag kunde inhandla ett par torra jeans. Eftermiddagen var riktigt fin, och genom att förlänga min arbetstid med någon timma kunde jag njuta av en strålande kväll på vägen hem… efter att nästa regnväder hade dragit förbi.
Väl hemkommen kollade jag upp väderutsikterna inför lördagens Charity Run, och visst utlovade SMHI regn. Optimismen var inte på topp när jag för 10 minuter sedan gjorde en ny koll. Helt plötsligt visar prognosen molnigt, men inget regn.
Metreologi verkar komma allt närmare att kasta tärnings. När jag var liten representerade John Pohlman en gren av vetenskap som man egentligen inte trodde på. Man kunde få en fingervisning av vad som skulle komma, men det var först när man öppnade ytterdörren dagen efter och tittade ut, som man faktiskt kunde göra upp några definitiva planer. Det uppvägdes dock av det faktum att John Pohlman är en av de häftigaste människor som finns, och som barn var det ju han som SKAPADE vädret.
Under årens lopp har väderprognoserna dock blivit bättre och bättre, men av någon anledning verkar naturen göra uppror i år. Det är knappt ingen idé att göra upp planer som sträcker sig längre än en dag, och jag ser egentligen bara en enda utväg: En återgång till barndomen med en vädjan till den enda mannen i världen med makt över vädergudarna.
John Pohlman, rädda oss från det här! Ge oss mc-väder! Ge oss sommarväder!
